Här kommer en rapport från besöket i Liberia (Peter Henning-egenfinansierad resa). Det var första gången som vi var på plats i regnperioden, när skolorna i Liberia startar upp sin termin och när nya projekt föreslås. Läget i Liberia är ansträngt, ekonomi är mycket sämre, vilket inte är bra om man redan var ett av världens tio fattigaste länder. Det ekonomiska läget påverkar även föräldrars förmåga att sätta barnen i skolan. Föräldrar har helt enkelt ännu mindre pengar. Terminen börjar med en registreringsperiod i hela landet. Alldeles för få elever har registrerat sig, så den har regeringen nu förlängt.  

Vi ser även låga registreringar i de skolor vi byggt. Det är community-ägda skolor med en – med lokala mått mätt – låg skolavgift som använts. Totala kostnaden för en förälder är 200-500:-/år, från lägre till högre klasser, för skolgången på de skolor vi byggt.

Här kommer en rapport. Vi kommer gå igenom det i styrelsen och bedöma vilka projekt vi vill och kan göra – beroende på finansieringsläget. Grundplanen med resan var att:

• Besöka 5 st av de skolor vi byggt. Vid besöken lära mer av hur det funkar i starten av terminerna.
• Delta och observera distribution av bas-solel/belysning som handlades i våras (50/50 finansierat av Utbildningsfonden och Svenska Ingenjörer Utan Gränser).
• Besöka minst ett par av de föreslagna nya skolbyggnaderna som vi kanske ska bygga

Planen höll delvis, men en hel del annat intressant kom till. Tar resan lite kort per dag.

Senaste projekt fina Koilahun-skolan som blev klar innan sommaren, nu startar den upp för terminen

Lördag 14/9: Träffade ledarteamet på plats Momolu och Oscar och planerade upp veckan. Vägarna i Lofa har varit oerhört dåliga i år, så vi konstaterade snabbt att två skolor (Sigisu och Pasolahun) just nu låg helt isolerade, efter rejäla skyfall senaste tiden. Så besök där kunde vi glömma. Varje månad på regnperioden är som 1.5 års regn i Stockholm. Solcellsgrejjorna var dessutom inspärrade i Monrovia, så planen att åka på söndag fick flyttas till på måndagen.

Havet utanför Monrovia – regnet på väg in

Söndag 15/9: Inregnad på hotellet, ganska vilsamt för en semestrande familjefar. På kvällen träffade jag en ung libanesisk kille som tar det vackraste naturfotona i Liberia inkl drönarfoton från olika delar av landet. Om någon vill kolla hans bilder, så finns han på Facebook och Instagram under namnet Rami Ramitto.

Måndag 16/9: Avfärd 07.00 för att först tanka och hämta solcellspaketen från Fosera hos organisationen Endev som hjälpte oss att köpa och få det i landet. Paketen saknade en del praktiska grejjor. Dessutom var de större än vad teamet trodde. Så teamet ägnade några timmar att packa om i bilen, shoppa i bra välsorterade libanesiska järnhandlare och mindre fancy Liberianska stålhandlare som skulle hjälpa dem att preppa en ställning för panelerna.  Vid lunch bar det iväg mot Lofa i nordvästra Liberia. Första halvan är fantastiskt fin asfalterad väg, kolla in bilden. Sen är det tvärtom.

Fina vägen mellan Gbarnga och Monrovia, halva vägen till Lofa. Finansierat av världsbanken inkl SIDA.

Men efter Gbarnga börjar eländet. Nu byggs det för att göra bättre väg. Fram till Zorzor var det segt. Efter Zorzor var det riktigt illa. Drivern var proffsig och visste hur man kör i en halv meter gyttja, eller ner i några meter djupa regnhål. Det blev mörkt och ännu mer spännande. När vi inte mött någon bil på länge kändes det sådär. Alla stannar och tipsar varandra. Efter lite omvägar så var vi framme möra vid midnatt, 11h senare. Men glada att inte sova över i nåt hål, där många andra fastnat. Vi checkade in på guesthouset i Voinjama sent på kvällen.

När Lofa River – gränsen till Lofa – ser ut så här ska man ana oråd….

Tisdag 17/9: På morgonen i Voinjama insåg vi att bensinen var slut på macken Total. De är de vars bensin man litar på. Så vi tog grannmacken, eftersom det kändes bättre än ingen soppa alls. Priset var inte helt oväntat lite dyrare än vanligt. Ett rykte som kommer regelbundet är att landet inte har någon bensin kvar. Om det händer blir det nog oroligt fort. Vi träffade en ung lokal solcellsinstallatör som skulle sätta upp enkla anläggningar (varje kit ger två klassrum) med takinstallation, kabeldragning, belysning, kopplare etc.

Nyfiken teknikintresserad kille som undrade vad det var i lådan – ”solar light in a box”

Innan vi åkte till Lukasu, var de tvungna att justera solcellställningen köpts material till i Monrovia. Det fixades hos bilmeken i Kolahun. Där jobbade bl a de som borde gå i skolan med en lokal dålig säkerhetsnivå.

Bilmeken i Kolahun justerar hålfästen i aluminiumramarna till panelerna

I Lukasu såg skolan fin ut och vi hade bra möten med administrationen. Det var ordning och redan i dokumentationen – om än enkelt. Men vi såg hur antalet registrerade elever var lågt. Lägre än vi befarat. Likviditeten i familjerna är usel i slutet på regnperioden om man är jordbrukare. I år har massa varor blivit dyrare. Många måste spara för att ha frön till sådden och när man är hungrig kommer skolan lite längre ner i prion. Man har inte en vana att planera så mycket heller. Krasst ska man vara igång med en skörd, för att få den klar i Oktober. Sen ska man torka och förvara den. Och få igång nästa skörd inkl frön så man håller igång farmen, men det funkar inte alltid, eftersom den första skörden kan säljas i november eller december. Så här missar man ofta ett par månader, i väntan på att sälja första skörden innan sådden till nästa kan finansieras. Så man ska spara i ladorna under ett halvt års tid innan till skolpengen ska fram i september. Det är inte deras starka sida. Kanske inte så lätt heller, när man har så lite. Och har man ingen skolpeng, så blir det inte bra bland lärarna.

Under förra året lyckade teamet på plats hjälpa skolorna att få ut lärare med högre utbildning än tidigare. Deras mål har varit att förbättra undervisningen. Det har funkat mycket tack vare de fina skolbyggnader som finns. Som är grundtänket i vår modell. Förra året kunde de generellt betalas hyfsat om än inte ännu enligt tänkta löner. En rektor toppar med 1000SEK/mån och sen går det ner till ca 600:-/mån om man har en College-utb, ner till 300:-/mån om man är har high skolexamen och utbildar i de lägre klasserna. Totalkostnaden a för en förälder är mellan 190-550:-/år, beroende på skola och årskurs. I Lukasu finns en önskan om att utöka verksamheten för att hantera high school med. För att flera ska kunna gå i regionen. Annars måste barnen flytta till Kolahun, 2h med bil bort. Det fixar bara få. Så det är inte så många som gör det. Det är ett förslag vi överväger att stötta. Ett sätt att visa att om man sköter sig kan saker bli ännu bättre.

Solcellsmaterialet lämnades på plats, för att installatören skulle kunna åka MC dit och fixa på torsdag. Att få ljus är mäktigt. Nu handlade förankringen om ansvaret för att ta hand om anläggningen, t ex att batteridelen tas från skolan till rektors ansvar varje dag, så den inte kan stjälas.

På eftermiddagen besökte vi samhället Sosolahun, som är ett kandidatprojekt. Eftersom Momolu och teamet hade varit där och rekat tidigare under året hade de vädrat morgonluft. En av budskapen som alltid ingår i diskussionen är vad samhället själva kan bidra med vid ett eventuellt byggande. I Sosolahun låg nu mängder av handhackad sten och från bäcken framburen sand överallt i högar framför olika hus. Alla hade fått en uppgift i varje by att göra sitt beting och ta det dit. Man värmer stora stenar med eld, sen slår man med slägga. En imponerande uppslutning och smart drag. Sosolahun är en kandidat till projekt när regnperioden slutat. En plats blir kandidat till ett projekt om de har en ordnad community, usel skolbyggnad idag, har ett strategiskt fysisk placering så de kan fånga in många mindre byar runt den och om det finns ett stark engagemang för projektet.

Handkrossade stenar låg överallt i byn utanför husen, som bidrag till om en skola ska byggas.

Så här handknackar man stenar. Undrar hur många mantimmar som låg bakom alla fina stenhögar i byn.

Vi satt med ansvariga representanter för de olika byarna i upptagningsområdet och diskuterade. Vid diskussionen fick alla tydligt ta ställning till sitt deltagande och att de ska prioritera barnens skolgång om det kommer byggas en skola. Paramount chiefen tvingade alla var och en att avge sitt löfte. Inga garantier, men viktigt att löftena har getts av de ansvariga per by varit där, ifall ett projekt beslutas.

Momolu förankrar vad det innebär, ifall de skulle byggas en skola i Sosolahun.

Här är marken som de dedikerat och börjat röja för en skola. På en fin höjd bredvid en fotbollsplan som kidsen kan drömma sig bort mot på lektionerna 😉

Höjden mellan fotbollsplanen och trädlinjen är röjd för att kunna bygga en skola på.

Onsdagen 18/9: Frukost på Kolahuns guesthouse består av kokade carb´s i form av edo, sweet potato och med en mustig gryta. Allt efter den sköna hinken med koldoftande varmvatten. Förmiddagen var vi på ”flaggskeppskolan F Bambayan”. Den skolan som nu har flest och bäst utbildade i regionen och som spöade alla skolor i regionen i ”quiz contest” förra året. Även här var antalet registrerade lågt. Det är den dyraste skolan med skolkostnader på 240-560:- elev och år, eftersom de har bäst utbildade lärarna. Men kostnaden är lägre än andra skolor i regionen. Vi hälsade på i klasserna och gick igenom skolans administration.

Momolu frågar en klass i F Bamba om vem som ska bli bäst i klassen i år, ingen svensk klass skulle ha samma optimism.

Glädjen var stor under dagen när ”the current”, eller ”the light” installerades under dagen. På kvällen, när becksvarta mörket lagt sig, hade ett antal elever och personalen samlats till en invigning av ljuset. Vi satt i tystnaden… 5-4-3-2-1 och så slog rektorn på ljuset i klassrummet, stort jubel!! Enorm stolthet. Som en elev sa ”tonight rumours will be all over town, all will know that F Bamba has the current”. Innan hade vi rett ut ansvaret för att hantera anläggningen och de bekräftade att det kommer etableras kvällsundervisning för vuxna. Men vid besöket kom även fram att man tror att ”drop-outs” från olika klasser kan vilja börja igen och då kvällstid. Vi kom överens att det ska finnas en mycket låg tuition fee för de som ska ansluta på kvällsundervisningen, mellan 50-200:- per år. Pengar som kan ge underlag för lite extra till lärarna. På eftermiddagen besökte vi en by som hade en skola som inte funkade. Också ett bra alternativ. Deras hemmabyggda ruckel skulle behöva rivas och en vettig byggnad sättas upp. Fin kväll. Njöt av en lokal öl och ännu lokalare peanuts efter en bra dag. Perfekta dieten för svenska magar.

Ser ni ljuset? The ”light” and ”current” is there! ”All in town will know tonight!”

Torsdag 19/9: Lite trött på edo till frukost…Dags att besöka skolan Koilahun som var halvvägs klar vid senaste besöket. Allt såg jättefint ut, en stor fin skola som nu började användas. Men som på alla ställen, långsam registrering av elever för terminen. Vi pratade länge med nyrekryterade rektorn som verkade bra. Den här skolan är en av platserna där nästa fas lokalt nu är att få in mer bättre lärare med, när fina skolan är på plats.

Koilahun från luften, den blå byggnaden är skolan.

Jag besökte källan där barnen hämtar vatten att dricka. Ingen rolig syn, se bilden nedan. Vi kommer ha med en brun i ”baspaketet” för en skola (idag är det skolan, latrin, skolmaterial, bänkar, böcker mm). Lokalt handgrävda (!) brunnar med installation av handpump och gjutningar. Vi kommer sätta dit brunnar på de tidigare skolorna vi byggt.

Momolu vid skolbarnens vattenkälla. Vacker, men inte så lockande som vattentäkt.

Vår solcellsinstallatör fixade samtidigt upp 3st kit, så 5 klassrum, administrationen och skolgården fick ljus den dagen. Vi kunde inte stanna på ljusshowen på kvällen, eftersom vi skulle vidare och kolla ett nytt projektalternativ på eftermiddagen. Men stoltheten var stor här med!

Johnnys Town (glömde fråga vem Johnny var…) låg längs huvudvägen mellan Voinjama och Kolahun med en egen marknadplats. Just passande nog var det på torsdagar. Då samlas jordbrukare som säljer varor, blandat med proffsförsäljare med plastsaker. Strax utanför marknaden, placerat mellan ett tiotal byar, hade byarna föreslagit att avvara mark för en skola. Just nu var det grön bush där. Vi träffade och pratade med alla ansvariga för byarna som samlats, inkl vanliga diskussioner om det var villiga att ta ansvar etc. Det är ett framtida kandidatprojekt till skolbygge.

Förankringsmöte med chiefs från intilliggande byar vars barn skulle gå i en skola om den byggdes. Lillkillen tröttnade på mötet.

På kvällen vräkte det ner igen. Blixtar slog på himmelen var 5:e sekund under 1h.

Ovädret på väg in över Kolahun.

Ovädret dundrar in vid Kolahuns guesthouse.

Fredag 20/9: Laddad för resa till Monrovia, sugen på annat än edo till frukost. Eftersom det regnat rejält i slutet på veckan, så kändes det lite sådär. De problemplatser vi hade på vägen upp lär inte vara bättre. De var de inte heller. De var riktigt illa.  Första 10 milen tog 8h. Man växlade att fastna och dra upp varandra. Vi fastnade 3 ggr, 2ggr uppdragna mha annan jeep, en gång vinschade. Bilderna nedan säger en del. Många andra bilar fast, inkl stora truckar med last som blockerade, så nya vägar grävdes. Alla hjälpte alla. Men ibland var stämningen sådär, unga män som var tydliga med att de behövde vatten och mat från truckarna. I augusti hade vissa varit fast 1 vecka. 12h senare i Gbarnga firade jag fredagkvällen i baksätet med en flaska öl och jordnötter framme vid asfalten mot Monrovia. 14h senare var vi en tjockt laterit-täckt bil bland alla nytvättade vita suvar i Monrovias hotell. Himla gott med grillad fisk och pommes på kvällen. 

Vår bil fastnar. Vi fick sen hjälp av en bil från andra sidan.

Fast i ett par timmar ett par km senare. En vinsch fick upp oss på banan igen.

Mina nyköpta stövlar var bra, de fastnade nästan när jag skulle fota.

Lördag 21/9: Skrev rapport och njuter av croissanter, havregryn och annat gott på hotellet i Monrovia. Regnet vräker ner, så passar bra.

Söndag 22/9: Möte lokala teamet som driver projekten. Genomgång av ekonomin/underlag på Koilahun-projektet och det senaste med analyser&solcellerna, såg bra ut. Träffade Paynesville borgmästare för att höra mer om ett high school-projekt som lyckats bra. Nya flygplatsen är invigd nu, gamla rucklet är bytt efter typ 50 år. Jättefin! Hemåt!

Nya flygplatsterminalen, den gamla var ett ruckel som varit kvar för länge.

Lite mera bilder längs vägen…

I brist på egen skola längs vägen.

Glada elever

Sosoloahun Town, där vi föreslår att en skola byggs. Muslimer lever bredvid kristna och andra traditioner.

Till höger om bilen är marken som skulle röjas för en eventuell skola i Jonnys Town.

Voinjama. Soppan slut på Total. Kolla hur vår driver Bobbie övervakar tankningen.

På en film dansar han bredvid bilen. När vi var tillbaka på kvällen stod han så igen.

Regnperiodanpassade MC-taxis