Besök i en egen värld i Segisu i Lofa – skola och vägar

Dags att besöka skolan Utbildningsfonden byggt i Segisu i Lofa i norra Liberia under 2016. Momolu Vannie som ansvarat för byggandet av skolan sa när vi åkte från Monrovia: ”Remember that the road will get worse, however bad you think it is”.  Efter att ha bilat genom Västafrika på 80-talet var jag ganska säker på att ha sett en hel del. Men Momolu hade rätt. Stora jeepen som vi hyrt funkade inte enligt Momolu, utan bara en största modell Land Rover av äldre modell funkade. Vi bytte. Först skulle hyrbilsfirman bara flytta nummerskylten från andra bilen…

Vi skulle åka till en annan egen värld. Första 20 milen är som en bättre svensk landsväg. Bl a tack vara svensk hjälp genom SIDA inom ett större projekt. Att hjälpa med vägar är så rätt. Landet lider konstant av att inte kunna transportera varor utan ohyggliga kostnader – om det ens går. Det jordbruket producerar möglar ofta bort. Därför satsar även SIDA bl a på sk feeder roads, som ökar möjligheterna att få ut godset till vägarna överhuvudtaget. Resterande sträcka från Gbarnga till Lofas provinsstad Voinjama är det 20 mil till. Första sträckan tog 2h (100 km/h i snitt), andra sträckan tog 6.5h (31km/h i snitt). Men det var bara början.

Vägen mot Segisu – och då är det torrsäsong just nu

Efter en övernattning i Voinjama på enkelt s k Guesthouse började den riktigt dåliga vägen på väg till Segisu, som blev värre och värre. Ett av huvudskälen till att Segisu-skolan blev så försenad var att det först behövdes en ny bro, för att få ut materialet och att skogsstigen behövde rensas av communityn för att kunna få ut byggmaterialet. Det som inte producerades lokalt. Resan gick över mindre bergspass och över en ovanlig savann där det fortfarande finns djur som antiloper, leopard, buffalo och faktiskt t o m elefant och lejon – även om de är oerhört ovanliga. Bakom passet finns totalt 14 st mer eller mindre isolerade byar. En egen värld.

En egen värd

Byar som har fantastiska förutsättningar med aktivt jordbruk som ris, jordnötter, kakao, kaffe, palmolja etc. Just det – men mer eller mindre omöjligt att transportera ut det på ett vettigt sätt. Här nådde vi nu en snitthastighet med 13km/h och då bromsar man aldrig i kurvorna, man ”vet” att det inte kommer nån annan. Men man tutar. Att åka bil här under regnsäsongens månader går inte alls.

Extra imponerad blev jag att förstå att det var i den här terrängen som teamet fick ut vår hjälp under Ebolan för två år sedan (mer info finns på hemsidan), den skedde med motorcyklar. Den hjälpen kan jag lova att man kom ihåg i byarna. Vi åkte genom byar som Kpakutata, Zawordamai. Sista biten hade ingen bil åkt på månader. Det kändes som att åka in i en egen värld.

Palmolja extraheras

I en vacker glänta låg byn Segisu. Redan vi infarten låg skolan på en fin höjd – precis som på bilderna vi fått skickade. Vårt besök engagerade hela byn och ett antal formella representanter. Byarna har en stark lokal styrning med många representanter – som alla håller fina långa tal. Här får man inte ha bråttom på ceremonier. Efter en timme på skolgården fick vi se klassrummen. En fin byggnad som håller bra kvalitet där det inte alls funnits en skola innan. Skolan hade dessutom nu fått barn från ett par intilliggande byar Wahnlana och Botaihiwa. Segisu-byn är ett nav med ett bra läge jämfört med kringliggande byar. Därför brändes tyvärr alla husen ner under inbördeskriget – som var den hemska förklaringen till frågan varför den byn såg lite ”nyare” ut.

Segisu-skolan ligger vacker på en höjd

Just nu går drygt 250 st elever i Segisuskolan. De vill försöka få även högstadium. Segisu och kringliggande byars elever som vill nå högstadiet måste nu gå ca 9h bärande mat på huvudet och bo borta ett par veckor i stöten till staden Kolahun. Byns föräldrar undersöker hur de skulle kunna få dit en lärare som kan hantera högstadiet. Entusiasmen över skolan var stor och vi tackade för byns engagemang i byggandet. Som traditionerna kräver blev jag en get och en höna rikare – som jag skänkte vidare under resan. Dessutom fick jag gärna ta en farm om jag ville.

/Peter Henning åt Utbildningsfonden

Hur man bär saker i Liberia

Mattelektion

Stor stöttar liten

Entusiastiska kids

Samling på skolgården

Dags att gå till skolan

Uppställning i klassen

 

Annonser